Midnattsloppet 2010

Jag är så GALET stolt!!
Jag anmälde mig, jag tränade, jag sprang min första mil och hjulade efteråt, jag hoppade av lycka när vi snart skulle få startsignal och sen sprang jag! Jag sprang hela vägen! Jag gjorde det faktiskt och beviset i form av en tjusig medalj hänger i köket så jag ser den varje morgon. :)

Det var lite trögt någon stans mellan 5 och 7 km och benen kändes ovanligt tunga, men i övrigt kändes det ruggigt bra. Fummelfot och jag höll tankarna på annat än löpningen med prat och ordlekar och mamma och pappa kom in och hejade på mig från kanten på Avenyn, klappade händerna, skrek och  det boostade mig ännu mer att veta att de faktiskt ville komma och stötta mig nu när jag hittat någonting jag gillar att göra, det betyder så mycket.
När jag hade spurtat i mål på tiden 1:08:43 var det high-fives och segertjut med tillhörande hopp-kram tillsammans med Fummelfot, vilken känsla! Efter att ha hämtat ut väskorna, fått på oss lite torra kläder och stretchat begav hon sig hemåt och jag inväntade mina föräldrar. När pappa var och hämtade bilen övergick mina lyckliga små fnittranden till att jag stod och bölade i mammas famn, det blev lite mycket helt enkelt, en rejäl urladdning. På ett bra sätt.


Stoltheten över min prestation är så stor så det är galet! Inte bara för att jag faktiskt har sprungit Midnattsloppet, för mig var det så mycket mer än bara ett lopp, det var ett mål, ett bevis på att jag tagit mig uppåt, framåt och att jag gjort en helt fantastisk personlig resa sedan den där regniga decemberkvällen när jag hörde orden "jag älskar dig inte längre", när jag trodde mitt liv var över och det kändes som om hela världen kraschade ner på mig.
Om jag ändå hade vetat då vad det skulle ge mig i slutändan...
Jag är stolt över att jag lärt mig att sätta mig själv först, att jag gör saker som jag tycker om, äter det som jag mår bra av och följer mina drömmar!
Men jag hade aldrig klarat mig såhär bra utan det fantastiska stöd jag fått från alla jag älskar, den tacksamheten går inte att uttrycka i ord, så jag ska inte ens försöka.

Jag är peppad till tusen, jag är inte bara bra, jag är inte ens bäst, jag är bättre! 
Mot oändligheten och vidare!

Förväntansfull som en fyraåring på julafton

Efter att jag tog bort en leverfläck för några veckor sedan fick jag order att ta det lite lugnt med träningen för ett det inte skulle spricka upp eller bli fuktigt och börja gro massa bakterier (ja, skrämseltaktik funkar på mig!). Så när jag i söndags satt hemma hos Fummelfot och vi insåg att det bara var en vecka kvar till Midnattsloppet kände jag mig tvungen att skamset erkänna för henne "Jag har inte sprungit på två veckor..."
Reaktionen var inte den väntade riktigt, hon gjorde någon form av segergest och skrek "YESS!". för hon hade inte heller håll igång löpningen och var orolig att jag skulle ha tränat järnet och inte hon :P

Men det blev en mil i måndags, för att se så jag fortfarande klarade av det liksom. Det var inte direkt något personbästa och det var ruskigt varmt i början, men efter ungefär 5 km började det droppa lite smått från de hotfulla molnen och jag tänke "kom igen, mer, ge mig mer, jag vill ha ett ösregn!" Och någon lyssnade, för när jag sprungit en bit till öppnade sig himlen och drunkningsrisken höjdes med några hundra procent.

Så idag är det dags, mitt första lopp på en mil, med personlig tid och en awesome neongul t-shirt!