Förväntansfull som en fyraåring på julafton

Efter att jag tog bort en leverfläck för några veckor sedan fick jag order att ta det lite lugnt med träningen för ett det inte skulle spricka upp eller bli fuktigt och börja gro massa bakterier (ja, skrämseltaktik funkar på mig!). Så när jag i söndags satt hemma hos Fummelfot och vi insåg att det bara var en vecka kvar till Midnattsloppet kände jag mig tvungen att skamset erkänna för henne "Jag har inte sprungit på två veckor..."
Reaktionen var inte den väntade riktigt, hon gjorde någon form av segergest och skrek "YESS!". för hon hade inte heller håll igång löpningen och var orolig att jag skulle ha tränat järnet och inte hon :P

Men det blev en mil i måndags, för att se så jag fortfarande klarade av det liksom. Det var inte direkt något personbästa och det var ruskigt varmt i början, men efter ungefär 5 km började det droppa lite smått från de hotfulla molnen och jag tänke "kom igen, mer, ge mig mer, jag vill ha ett ösregn!" Och någon lyssnade, för när jag sprungit en bit till öppnade sig himlen och drunkningsrisken höjdes med några hundra procent.

Så idag är det dags, mitt första lopp på en mil, med personlig tid och en awesome neongul t-shirt!