Jag har, hör och häpna, sprungit med musik för första gången någonson och är frälst. Funderar lite över varför jag inte gjort det tidigare och får genast fram tusen minnesbilder av ett evigt fipplande med sladdar som fladdrar ivägen och fastnar överallt och in-earpluggar som åker ur öronen och måste petas tillbaka var tredje minut... minst! Så det är ju itne så konstigt att jag dragit mig för det och hellre sprungit till ljudet av mina fötter mot marken och mina flåsande andetag.
But no more!
Igår införskaffade jag mig nämligen en "arm wallet" från nike där min telefon får plats alldeles utmärkt och med musikkontroll på sladden till lurarna och spotify synkat med mobilen och RÄTT storlek på hörlursplupparna så var det en ren fröjd. Imponerad över hur bra den satt kvar på armen också, provade lite andra märken i affären, men de kändes som att de skulle glida ner efter tre steg, så jag är väldigt nöjd :)
Musiken gjorde att jag flög fram (nåja, det kändes så i alla fall) och kände mig inte alls lika slut efteråt som jag brukar, det finns hopp inför halvmaran! :D
Solen sken på mig hela vägen och jag sprang upp för mardrömsbacken, hela vägen, för första gången sen...oktober. Känns bra att ha kommit över den mentala tröskeln, nu kan det ju bara fortsätta framåt :)
Om jag kommer ha träningsvärk imorgon? japp ^_^
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar