Jag vandrar i ett sommarregn

...eller snarare sprang faktiskt.
Första asfaltsmilen.
I ösregn.

Jag kände mig så levande! Det kan ha varit den bästa springturen på länge! Kändes lite märkligt, för rundan jag bestämt mig för att springa var till jobbet och hem, känns skumt att springa dit igen när jag ju precis kommit därifrån. Men skitsamma, nu vet jag att det går det med. Många förundrade blickar mötte mig när folk som satt i sina bilar svischade förbi och ett och annat uppskattande leende från cyklister och fotgängare (även om antalet såna var väldigt begränsat i detta spöregn)
Avslutade med att ta mig upp för mardrömsbacken och avslutade min mil på tiden 1:04:27 vilket jag är mer än nöjd med! Tog mig sedan en snabbstretch med utsikt över ett regnigt, sommardoftande Göteborg innan vindarna kylde ner mig och mina genomblöta kläder. Förkyld är något jag verkligen inte vill bli!

Nöjd.
Stolt.
Totalt egoboostad.

Jag är kick-ass! :D