bye bye förkylning! :D

Och så var träningen äntligen igång igen! Det blev en lätt eftermiddagsjogg igår trots allt för halsen kändes mycket bättre när jag varit igång hela dagen, 5 km och det kändes bra, jag har införskaffat ett par långa löpartights från Nike som gör mina ben lyckliga och jag slipper frysa i de allt kyligare höstvindarna. 
Idag  bjöds det på två timmar dans på underbara Twisted Feet. Att något kan göra mig så glad är helt galet. Att få röra sin kropp till musik, få svettas, skratta, se lite goofy ut emellanåt... vad mer kan man begära liksom? Min totala känsla av opepp när jag satte mig på spårvagnen kom bort sig så fort jag klev in i salen och musiken började och det lilla som eventuellt dröjt sig kvar efter Dance Hall-klassen hjälpte underbara Twisted D till att blåsa bort.


Nu är alltså 5 km och 3 träningspass avklarade, imorgon ska jag göra maxtestet för 6VU. Spännadne spännande! Hoppas på inte allt för mycket träningsvärk efter dagens hopp-och-studsande. :P

Edit:

Inte blev det någon morgonlöpning idag, halsen sved och var eländig när jag vaknade så det blev en lugn morgonpromenad istället.

Håller tummarna för att det går över till imorgon för då är det dansdans! :) Äntligen, jag har varit borta två veckor nu och tänker.inte.missa.en.till!!!

6 veckors utmaningen coming up!

En vecka sent ansluter jag mig: 

Imorgon ska jag börja med maxtesten och sedan köra stenhårt under 6 veckor. Utmaningar har jag genom livet varit ganska kass på att fullfölja, jag ger mig när någonting går emot eller hamnar i vägen. Men denna gången ska jag ta mig hela vägen och damn vad jag kommer älska mig själv efteråt! :)

Det är alltid för tidigt att ge upp!
ska klura lite på min personliga utmaning. det kommer under veckan.

Jag sitter med kalendern i högsta hugg och har nästan glömt att jag har tenta på tisdag och inte alls ska sitta och träningsplanera utan borde läsa till tentan istället.

Så det tänker jag göra nu!

I morgon är det morgonträning med löpning. ska bli underbart!

Överraska dig själv och andra

Det har varit lite upp och ner med motivation, tid och hälsa de senaste veckorna. Sist kom en ondskefull förkylning med feber och halsont att inta min stackars kropp. En allt annat än behaglig upplevelse som satte stopp för både dans och löpning!

Igår var jag äntligen ute på första joggingturen på flera långa veckor..eller är det en månad? jösses vad tiden går!

Men det var underbart att dra på sig löparskorna och använda kroppen igen, benen rörde sig och steg efter steg lades bakom mig i den mörka septemberkvällen med en känsla av frihet inombords. Hade nästan glömt hur skönt det är att springa! Jag har två "varv" jag springer här hemma, 5 eller 10 km. När jag kom till vägskälet där man väljer om det räcker med 5 eller om milen lockar så var det väldigt frestande att springa milen, det kändes ju så lätt! Men att dra på med milen efter träningsuppehåll och dunderförkylning kändes inte som någon jättebriljant idé, så det får vänta några gånger till, nu ska jag få igång kroppen igen först.

Jag kunde känna tacksamheten från min kropp att äntligen få jobba lite och röra på sig, det är ju det den är byggd för! :)

Och nu sitter jag här och har just förvånat mig själv igen. Det har inte riktigt sjunkit in ännu... Jag Ska Springa Göteborgsvarvet 2011!

Anmälan är betald och nu finns ingen återvändo. Det är lite samma känsla som när jag bestämde mig för att springa midnattsloppet, men nu har det en helt annan innebörd för mig. Detta är något jag vill, något jag innerligt känner för! Jag vet inte vad jag ska ha för målsättning, just nu ligger jag mest på nivån "ta mig runt utan att avbryta", men vem vet vad som händer till våren efter träning och utveckling :)

Så här kommer nu åter igen att öppnas för frekvent aktivitet på bloggen, resan mot Göteborgsvarvet börjar NU!

Mot oändligheten och vidare! 

Midnattsloppet 2010

Jag är så GALET stolt!!
Jag anmälde mig, jag tränade, jag sprang min första mil och hjulade efteråt, jag hoppade av lycka när vi snart skulle få startsignal och sen sprang jag! Jag sprang hela vägen! Jag gjorde det faktiskt och beviset i form av en tjusig medalj hänger i köket så jag ser den varje morgon. :)

Det var lite trögt någon stans mellan 5 och 7 km och benen kändes ovanligt tunga, men i övrigt kändes det ruggigt bra. Fummelfot och jag höll tankarna på annat än löpningen med prat och ordlekar och mamma och pappa kom in och hejade på mig från kanten på Avenyn, klappade händerna, skrek och  det boostade mig ännu mer att veta att de faktiskt ville komma och stötta mig nu när jag hittat någonting jag gillar att göra, det betyder så mycket.
När jag hade spurtat i mål på tiden 1:08:43 var det high-fives och segertjut med tillhörande hopp-kram tillsammans med Fummelfot, vilken känsla! Efter att ha hämtat ut väskorna, fått på oss lite torra kläder och stretchat begav hon sig hemåt och jag inväntade mina föräldrar. När pappa var och hämtade bilen övergick mina lyckliga små fnittranden till att jag stod och bölade i mammas famn, det blev lite mycket helt enkelt, en rejäl urladdning. På ett bra sätt.


Stoltheten över min prestation är så stor så det är galet! Inte bara för att jag faktiskt har sprungit Midnattsloppet, för mig var det så mycket mer än bara ett lopp, det var ett mål, ett bevis på att jag tagit mig uppåt, framåt och att jag gjort en helt fantastisk personlig resa sedan den där regniga decemberkvällen när jag hörde orden "jag älskar dig inte längre", när jag trodde mitt liv var över och det kändes som om hela världen kraschade ner på mig.
Om jag ändå hade vetat då vad det skulle ge mig i slutändan...
Jag är stolt över att jag lärt mig att sätta mig själv först, att jag gör saker som jag tycker om, äter det som jag mår bra av och följer mina drömmar!
Men jag hade aldrig klarat mig såhär bra utan det fantastiska stöd jag fått från alla jag älskar, den tacksamheten går inte att uttrycka i ord, så jag ska inte ens försöka.

Jag är peppad till tusen, jag är inte bara bra, jag är inte ens bäst, jag är bättre! 
Mot oändligheten och vidare!

Förväntansfull som en fyraåring på julafton

Efter att jag tog bort en leverfläck för några veckor sedan fick jag order att ta det lite lugnt med träningen för ett det inte skulle spricka upp eller bli fuktigt och börja gro massa bakterier (ja, skrämseltaktik funkar på mig!). Så när jag i söndags satt hemma hos Fummelfot och vi insåg att det bara var en vecka kvar till Midnattsloppet kände jag mig tvungen att skamset erkänna för henne "Jag har inte sprungit på två veckor..."
Reaktionen var inte den väntade riktigt, hon gjorde någon form av segergest och skrek "YESS!". för hon hade inte heller håll igång löpningen och var orolig att jag skulle ha tränat järnet och inte hon :P

Men det blev en mil i måndags, för att se så jag fortfarande klarade av det liksom. Det var inte direkt något personbästa och det var ruskigt varmt i början, men efter ungefär 5 km började det droppa lite smått från de hotfulla molnen och jag tänke "kom igen, mer, ge mig mer, jag vill ha ett ösregn!" Och någon lyssnade, för när jag sprungit en bit till öppnade sig himlen och drunkningsrisken höjdes med några hundra procent.

Så idag är det dags, mitt första lopp på en mil, med personlig tid och en awesome neongul t-shirt!

God morgon!

Igår var jag så trött att jag knappt visste vart jag bodde, vilket resulterade i ovanligt tidig sänggång (även för att vara jag) kl. 20:30. Men lägger man sig tidigt så vaknar man tidigt. närmare bestämt klockan 6  på morgonkvisten, en lördag!
Efter att ha gjort några tappra försök att somna om samtidigt som katterna gjorde allt för att hindra mig, konstaterade jag att det var meningslöst att ligga kvar så jag gick upp och kände sprittandet i benen. "Jag vill springa!".

Förberedde frukosten, snörde på mig skorna och tog en 5 km morgonrunda över ett sovande Hisingen. Det var lite motigt efter ett tag när jag insåg att jag kunde legat i sängen istället för att springa i stark motvind och med stigande hunger. Men som alltid är det ju helt underbart efteråt. Tog mig till och med tid att göra lite styrka för mage och rygg innan jag gick in och slog mig ner med min frukost.

En bra start på dagen hel enkelt! :)

Jag vandrar i ett sommarregn

...eller snarare sprang faktiskt.
Första asfaltsmilen.
I ösregn.

Jag kände mig så levande! Det kan ha varit den bästa springturen på länge! Kändes lite märkligt, för rundan jag bestämt mig för att springa var till jobbet och hem, känns skumt att springa dit igen när jag ju precis kommit därifrån. Men skitsamma, nu vet jag att det går det med. Många förundrade blickar mötte mig när folk som satt i sina bilar svischade förbi och ett och annat uppskattande leende från cyklister och fotgängare (även om antalet såna var väldigt begränsat i detta spöregn)
Avslutade med att ta mig upp för mardrömsbacken och avslutade min mil på tiden 1:04:27 vilket jag är mer än nöjd med! Tog mig sedan en snabbstretch med utsikt över ett regnigt, sommardoftande Göteborg innan vindarna kylde ner mig och mina genomblöta kläder. Förkyld är något jag verkligen inte vill bli!

Nöjd.
Stolt.
Totalt egoboostad.

Jag är kick-ass! :D

Han är min idol!

Manne Evander, 22 år, jag har känt honom i ca 8 år genom Friluftsfrämjandet och nu är han min stora idol.


Han skadade sig för några år sedan och var tvungen att sluta med handbollen, nu gör han comeback genom att på lördag genomföra en full IronMan i Kalmar (3,8 kilometer i vattnet, 18 mil på cykel och 4,2 mil på barmark)! Är inte det inspirerande så man blir tokig? Jag får galna idéer om att lägga upp träningschema och genomföra både den ena och andra galenskapen.
Men vadå galenskap förresten? Är det så galet att vilja prestera, testa sina gränser, utmana sig själv? Jag får små fjärilar i magen när jag tänker på känslan man får efter att ha klarat en prestation, bättrat på sitt personbästa, klarat en ovanligt jobbig backe eller bara vågat göra något man varit nervös inför.
Utmanat sig själv och vunnit.

Läs gärna mer om Mannes inspirerande tokerier!

Nu ska jag ut och springa i sommarregnet :)

asfalt och lyktstolpar

I tisdags (eller minns jag rätt nu?) så sprang jag med Fummelfot, löpardate på avstånd, en utmärkt idé! Hon verkar ha varit lite mer ambitiös än vad jag var, men jag var dödens trött, så med mantrat "det är skönt efteråt" tog jag mig ut på en tjugo minuters lugn jogg. Och ja, det var ju skönt efteråt :)

Igår åkte jag hem till föräldrarna för att koppla av och ha det mysig ett tag, självklart åkte även löparkläderna med. När pappa skulle åka in till Kungsbacka och handla så passade jag på att snylta plats i bilen, han släppte av mig vid Kungsbackaskogen och jag sprang hem därifrån, en lagom tur på lite drygt 5 km.
Men viken tråkig väg det var! Lååånga raksträckor på asfalt med lyktstolpe efter lyktstolpe att ta sig förbi är inte min favorit direkt, men vad gör man när det inte finns någon vettig stans att springa på i närheten? Tar det som finns helt enkelt. Och jag kom hem före pappa, med småsmå marginaler, men jag hann lägga mig ner och kollapsa på gräsmattan hemma innan jag hörde honom svänga in med bilen på garageuppfarten :)

Idag regnar det, men vad gör det, ganska skönt att springa i regn :)
Vi får se.

Up, up and away!

Rytmen av mina steg mot marken, mina andetag som håller jämn takt, kvällsdofter som sprider sig i luften.
Det är min typ av meditation.

Fick ett sms av Bogren att han hade sprungit idag och då började det krypa i benen på mig. Så träningskläderna åkte på, skorna snörades fast och jag tog mig en tur på ett måndagsstilla Hisingen. Det var underbart! Jag har en "mardrömsbacke" genom skogen upp till min väg (det är i alla fall vad hjag trodde att det var och definitivt hade kallat den för några månader sedan!), så när jag kom till den tänkte jag att "jag ska vara jätteduktig och springa halva backen", men när jag kommit halvvägs, så fortsatte jag av bara farten, sprang hela backen och sedan fortsatte jag upp på Lilla Utsikten där jag, med fantastisk utsikt över Göteborg i skymningsljus, stretchade och hämtade andan. Underbar avslutning!

Nu ska jag duscha, nöjd och stolt är jag och kommer sova galet gott! :D

Bunketorpspremiär

Tillsammans med Fummelfot hade jag igår Bunketorpspremiär och gjorde detta med att springa 5:an i den underbara sommarskogen. Det var fullt med blåbär och krävdes stort fokus för att inte stanna och plocka de små godbitarna. Det var ju springa vi var där för att göra, var sak har sin tid!

Det gick sjukt fort! Alltså, vi sprang inte fortare än vanligt, men det kändes som om vi började springa och sedan var vi klara. Heltokigt, men Fummelfot hade en teori om att de kan ha varit för att vi gången innan sprang milen så detta kändes mycket snabbare i jämförelse. Jag tror hon har en poäng där, hon är inte så tokig hon! :)

Anyway, det var en bra tur, härlig bara med mycket terräng och vackra skogar, jag kommer definitivt tillbaka dit, det är ett som är säkert. Tyvärr fick jag lite håll halvvägs igenon, men med en liten paus (Fummelfot: "andas luugnt, koncentrera dig på djuupa andetag") var jag igång igen. Inga knän eller hälar som krånglade denhär gången, underbart! :D

Med lätta steg, på riktigt!

Igår var det kvällslöpning i Skatås med Fummelfot på schemat. Vilken kväll! Allt var så himla vackert: solen, skogen, den stilla sjön, stigarna i skogen, mitt löpsällskap, allt!!
Det var dagen D, det var dags, jag skulle springa en mil... och jag gjorde det!! Vi gjorde det båda två, vi sprang faktiskt hela vägen, trots lite ont i knät i början, men det giock över när vi sänke tempot en aning.
Det blev en ruggigt varm, men väldigt rofylld löprunda. EFter ca 50 meter slängde Fummelfot av sig tröjan och sprang i shorts och sport-bh. Jag flinade lite åt henne, men ca 100 meter senare slängde även jag av mig tröjan, det var för varmt för tröja helt enkelt!
När det var ca 2 km kvar så slängde jag ut mig att, om jag sprungit hela vägen, när vi kom fram så skulle jag hjula av glädje! Sagt och gjort, efter att ha spurtat in i mål, flåsat en stund med ett leende från öra till öra och hämtat andan mellan lyckofnisandet så hittade jag en platt gräsmatta och hjulade, 3 ggr av bara fasten. Har gått hela dagen idag och varit läjligt nöjd med mig själv. Nästa mål: Milen under 60 minuter, jag har 36 dagar på mig innan det är dags för Midnattsloppet. 
Det fixar jag!

Hade någon sagt till mig för 6 månader sedan att jag skulle klara av att springa en mil, spurta i mål och sedan glädje-hjula, så hade jag troligtvis flinat och sagt att det aldrig skulle gå. Men den inställningen kommer man ju inte långt med! Så jag stängde in de tankarna i en liten skrubb och tänkte att jag allt skulle visa dem, jag skulle springa hela vårruset, som blev en hel mil, som nu ska bli en mil på under 60 minuter.
Kom igen, det här klarar jag!

Har en nyfunnen förtjusning i att tävla med mig själv och det blir roligare och roligare för varje framgång! :)

Värmebölja

Det är helt otroligt soligt och varmt om dagarna! Äntligen!
Det är dock ingen höjdare att springa när det är så varmt, men har man lovat så har man och jag hade lovat Fummelfot att komma till henne efter jobbet (Jag har fått sommarjobb! Äntligen!) och ta en tur runt Safjället, så fick jag ju ställa upp.

Ingen av oss var väl egentligen sådär jättesugna, hon hade haft jätteträning dagen innan och jag hade haft min första dag på jobbet som fastighetsskötare. Men vi tog det lugnt, gick emellanåt, svettades mycket och kom tillslut hem igen. Trötta och sjukt nöjda! :D
Det känns alltid bra efteråt, även om motivationen inte finns där innan och passet är segt, så är det alltid lika skönt när man stolt kan säga "jag gjorde det!"

 

Svettigt och härligt på shortspremiären!

Jag skulle ju som sagt ha tagit 8:an i Skatås i söndags, men livet har inte alltid samma planer som jag, så det blev uppskjutet, men idag kom jag iväg efter en picnic med käre far som skjutsade mig dit på hemvägen.
Och det var underbart att komma ut och springa!

Höll ett lugnt tempo, målet var att springa hela vägen, men var tvungen att gå ca 2 minuter för ett jätte-håll högg tag i mig ungefär halvvägs runt. Men jag är nöjd, det gick på 49.32 vilket känns helt okej. Kändes inte alls omöjligt att jag skulle kunnat springa de sista två kilometrarna för att ha tagit milen, men det får vänta till en annan dag, man ska inte jäkta fram.
Svettades enormt, solen gassade och jag var innerligt tacksam över att jag valde de korta löparbyxorna. Annars hade jag nog gått under! :P

mina fina löpartights, nya för i år.

Nöjd med dagen och med en god fruktsallad i magen ska jag nu göra lite nytta här hemma :)

Lyssna på din kropp

Den absolut bästa träningen är den när hela kroppen skriker "Jag vill röra på mig!!" och man faktiskt ger efter, knyter på sig löparskorna och springer.

Jag hade ett sånt pass igår, helt underbart! Efter att ha sett Löplabbets reklamfilm ville jag inte sitta still, längtan efter en avkopplande tur, att känna svetten och mjölksyran, att få ligga och andas ut i gräset efteråt.
Frihet.
Så jag sprang en tur och kunde sedan stå och stretcha till Den Blomstertid eftersom skolan på min gata hade sommaravslutning. Det var ett ögonblick av total lycka och sommarkänsla, jag önskar den hade gått att spara på burk till de där gråa novemberdagarna.

Nu åker jag till skåne för att träffa kusiner och vänner, men på söndag är det dags igen, då tar jag 8:an i Skatås, bring it on! :)

Med lätta steg, varför?

Jag har en ny kärlek.

Löpning.

Efter att jag i december 2009 fick hjärtat krossat och det tog slut med min dåvarande sambo så började jag springa, mest för att få tankarna på annat, men jag fastnade.

Jag sprang så vårruset i år, vilket jag visserligen gjort förr, men bättrade min tid med 6 minuter från förra året! Snacka om att jag blev peppad att fortsätta!

Så med siktet inställt på Midnattsloppet Göteborg den 21 augusti tänker jag ha den här bloggen som ett sätt att få ner motgångar, medgångar, härliga träningsupplevelser i skrift och bild.

Vem vet vart det bär av sen, Göteborgsvarvet nästa år? Ett Marathon kanske? :)